– Makuaya, vi måste prata.
Jag vet inte längre var jag har dig, du sänder ut så tvetydiga signaler och jag vet inte hur jag ska tolka dig.
– Först var det djungeln, och jag ba "ok". Fine, djungel och fåglar och en lite skev trumma kan jag köpa, det hänger ju ihop med den där folkmusiken du spelar. Sen var det elbasen och saxen och jag ba "okej då". Men sen kommer du och ba "jag är en sanddyn med en megabig cowboyhatt på" och jag blir helt såhär ställd! Men ja ja whatever, jag ställer upp på det med. Då känner jag mig ändå jävligt tolerant.
– Så kommer du där som om det var ingenting och säger "jag har ett as-bautastort HÄNGLÅS i min djungel som sticker upp ovanför trädkronorna". Jag trodde att jag kände dig?! Vad betyder det ens? Jag vet inte hur jag ska tolka ditt lås, jag fattar inte vad det säger om dig eller om vår relation, eller hur bygellås hänger ihop med din folkmusik från Venezuela. Men jag är beredd att satsa på oss och jag kanske kan lära mig att älska ditt lås.
– Så när jag tror att vi har varit öppna med varann och att jag typ känner dig utan och innan såhär, så kommer du och släpper värsta bomben.
"Jag har en vampyr i mitt hörn."
– Vad fan försöker du säga mig?!
Du är från Venezuela, inte Transsylvanien! Vampyrer har absolut ingenting med dig eller din musik att göra, och ingen av dina låtar heter någonting med "vampyr". Ja, jag vet att det är fel men jag har läst på din baksida. Men det måste du fatta att när du är så jävla vag och sluten så måste jag ta till sådana saker för att lära känna dig. Och förresten ser du mycket äldre ut än du är, och jag har försökt lyssna på dig men du ger mig ingenting alls.
– Makuaya, jag vet inte om detta kommer funka.
1988.