Det roliga med skivomslag och fotografierna som pryder dem är att det inte går att ångra sig. Har man en gång ställt upp på att stå barbröstad och se ut som en gråtfärdig/kräkfärdig fjortonåring som vågat sig till skolsyster för att kolla upp varför hans bringa är så flammig och luktar majonnäs, så kommer den bilden för evigt cirkulera ute i världen som ett platt hån av kartong.
Om man dessutom helgarderat med en baksidesbild där man står iförd ett par byxor som klämmer sönder nerverna nedanför midjan och ger känslobortfall som sitter i resten av livet, så har man en platta som man med rätta kan ångra innerligt för evigt.
Från Skammens år 1977.