Vi befinner oss i Nässjö, året är 1976.
Ett tjugotal personer hade svalt lockbetet bestående av gratis käk, lättöl (eller kanske snarare en skummande måltidsdryck) och kaffe med trötta småkakor till, med vilka de slagit sig ned i salen på utsatt tid. Lokalen såg inbjudande ut med sitt kala plåttak och anslagstavlor dekorerade med träkåsor, anslag om att Jesus lever såväl som reklam för matchen NSLS-Örebro i vattenpolo.
Så slog fällan igen med ett brak. In stormade 13 frälsningsmusiker och blockerade utgången fullständigt, som en mur av kroppar och lovsång.
– Låt mig få höra om Jesus! sa ingen, och därför fick Frälsningsarmén i Nässjö tvinga sin publik att lyssna.
Bilden har på ett gripande sätt lyckats fånga det helhjärtade ointresse som fyller åhörarskaran. Mannen på högerkanten försöker förgäves äta i lugn och ro. Hans bordsdam ser sig uppgivet omkring efter någon som ska kliva fram och dra en gräns för det hela. Damen ute till vänster sover djupt och drömmer om döden, och de två männen närmast kameran lutar sig ihop i ett fruktlöst försök att överrösta ylandet med sin diskussion.
Skivan pryddes med det klassiska budgetplatta-typsnittet (se Kjell Kraghe) och en undertitel där de stavade fel till kompositörens namn. (Även på baksidan stavar de Fanny Crosby med två S, utom i den uppenbart kopierade informationstexten om densamme.)
1976.