Quantcast
Channel: KATASTROFALA OMSLAG
Viewing all 307 articles
Browse latest View live

Slavko Avsenik - Es ist so schön ein Musikant zu sein

$
0
0

Artistnamnet kom de fram till då Slavkos vid tillfället brakförkylde son Franz stolt kom och deklarerade med täppt stämma att han giftmördat sin klasskamrat med arsenik.

Bildens föga geniala koncept är att fem glada män sitter och rider på en tecknad tuba, i ett färgtema som är våldsamt intensivt. Inuti klockstycket sitter tre pers till och gör "jägarvila" eller "90 grader mot vägg" mot tubans insida. Det är en mustaschprydd man och två kvinnor, och den högra damens sida skärs av på ett sätt som trotsar all logik. Hon borde ju bara sticka ut lite utanför kanten? Någon tänkte inte efter. Eller, ingen verkar ha tänkt efter en endaste sekund.

Men vilka är en där små typerna inuti tuban, är det ytterligare tre bandmedlemmar som inte kändes lika viktiga? På baksidan står bandet uppradat utan pysselmontage, och då är de plötsligt fem män och en kvinna. Ingenting hänger ihop, det känns som "Lill-Magnus kvintett med Stor-Magnus - Bygden vid älven" all over again!

1974.

Lars Ek x 2

$
0
0

Det här är plattan för dig som INTE KAN FÅ NOG av Lars Ek.
Redan där är ni förstås sålda till tårar på konceptet, men jag fortsätter ändå. Lars Ek spelar dragspel genom hela plattan, men på fem av låtarna spelar han även andredragspelet som lagts till "med teknikens hjälp". Man kan alltså få höra Lars Ek spela i ett oerhört tempo och ackompanjeras av ännu en Lars Ek i nästan 40 minuter. Det är en upplevelse som man kan dö lycklig efter, och upphovsmannen är en het kandidat till årets Nobelpris i musik.

Dessvärre gjordes inte omslaget "med teknikens hjälp" på samma succéartade vis. Idén var att fotografera Lars två gånger med två av sina verkliga dyrgripar till dragspel mot en svart bakgrund, och sedan klippa ihop dem så att han ser ut att spela med sin dubbelgångare. Problemet var bara att bakgrunden inte blev svart, den blev grå. När sedan resten av omslaget beställdes i svart så blev resultatet helt enkelt två bilder av Lars, separerade av en svart bård.

(Den som tvivlar på att dragspelen verkligen är dyrgripar på riktigt kan kolla in Lars Eks egen annons av det vänstra dragspelet, värderat till över en mille.)

1982.

Mutkattomat - Ilo irti

$
0
0

Vad en mutkattomat är vågar jag inte svara på, men det känns som något som japanerna lanserat och som förbjudits i EU.

Vid en första anblick är det bara ett väldigt rött omslag med en lite tokig titel, tre snubbar med löjliga västar och en klockren legogubbe-frilla i mitten. Kanske är det lite läskigt också med den mörka karaktären längst bort på skogsvägen; min gissning är att det antingen är den fjärde och långsammaste medlemmen i bandet, en skitstor hare eller Döden. Men sen ser man en detalj som jag inte blir klok på.

Var fasen tar den mittersta killens vänstra arm vägen? Har han ingen vänsterarm? Eller löper den rakt in i bröstkorgen på Averell Dalton till höger? Jag tänkte först att han håller om Averell om ryggen, men han ser ju faktiskt ut att stå strax bakom legogubben. Så antingen har han vridit axeln ur led för att bilden skulle kunna bli så jäkla bra som den blev tack vare deras exakta position, eller också är en mutkattomat ett finskt automatiserat amputationssystem som denna lilla trio marknadsför med hjälp av skivan på bilden.

Från Skammens år 1977.

Duško Lokin - Ja čeznem za tobom

$
0
0

Duško har lagt vantarna på en alldeles ohejdbar frisyr. Det är en hockeyfrilla helt utan tuffhet, tvärt om är den prydlig hela vägen och påminner om en svart deg som någon hällt över hans bakhuvud. Hårfästet uppe på sidorna är extremt högt i förhållande till resten av frisyren, precis som hos hans förebild George Jetson.


Notera att polisongerna fortsätter växa ända ner på halsen under käkbenet, det gick tydligen inte att få mycket nog på den fronten. Han är kort sagt duško-lookin', engelskt slang för att se ut som skam.

1975. 

Love and kisses

$
0
0

VM i våldtäktsreferens avgjordes 1977 i London, och guldmedaljen gick till gänget "Love and kisses"för sitt gruppövergrepp i motljus.

Hur var detta någonsin tänkt att uppfattas på något annat sätt än fullständigt vidrigt? Hon försöker ju till och med värja sig med händerna!

Från Skammens år 1977.

Omega - Csillagok utjan

$
0
0

Detta är någonting alldeles, alldeles vanvettigt. Hade Jane Austen fått ge en titel till detta makabra stycke kultur hade den fått heta oförnuft och migränkänsla. Nu biter vi i den sura ungraren och betar av det här, från vänster till höger.

Först en ängslig liten herre med någon slags inkasmycken hängande kring halsen, matchat med kortkorta vita pluderhosor och vita strumpbyxor. Skulle jag dra till med en gissning så spelar han keyboard och gör även bandets bokslut.

Sedan en man i helskägg och dopklänning, med en frisyr som prickar någonstans mellan Annie Lööf och en sjuårig flicka. Kanske sitter han på knä.

Näste man (?) är ett fullkomligt vidunder. Han tycks vara dubbelt så stor som minirevisorn, frisyren mäter en dryg kubikmeter och påminner om en hel bal glasfiberisolering som han har vikt över skallen. Min klassiska term "Cocker spaniel-öron" räcker inte till på långa vägar, den här snubben har snarare två fullvuxna hundar hängande från tinningarna. Detta kombineras mot allt förnuft med en blank sidenscarf, broderad väst och en skjorta med de mest hysteriska ärmar: de påminner om sådana agilitytunnlar som speedade collies brukar kuta genom.

Till höger om honom sitter Jesus Kristus-Pettersson och myser i kortärmad frälsarsärk. Han verkar vara en rätt stadig kille av ansiktet att döma, men hans armar ser förvånansvärt späda ut.

Sist ut är en man med storslagen äventyrsfrisyr, stolt blick och kavat pose, men allt det där går rätt ner i slasken eftersom hans kläder är helt fucked up. Jag vet inte ens vad jag ska skriva, jag fattar ingenting. Det är som att han har satt på sig en korsett på fel håll, som han är jobbigt naken under, och kombinerat denna med en skitful T-shirt med broderade bårder och veckade ärmar som ser ut att vara öppna i armhålorna.

Dessa fem stolpskott har samlats för att njuta av Gasen. Låt oss nu aldrig mer prata om denna skiva.

1978.

Hans Edler - Dirty Sally

$
0
0

Om man kan tala om klassiker inom kategorin värdelösa skivomslag, vilket man förstås kan, så är detta en av de verkligt klassiska plattorna. Jag hade nöjet att lägga vantarna på ett exemplar när jag var i Holland nyligen. Detta är alltså en svensk platta, men under alla år av skivgrävande har jag inte stött på den förrän jag åkte utomlands och fann den i en skivbutik under den alltid lika luddiga kategorin "world music".

Omslagsbilden består av en oskarp och mycket illa inklippt Hans ovanpå en trist, grå fond. I området kring S och R är det särskild klumpigt saxat, jag fattar inte riktigt vad de var ute efter där. Han är iförd en evigt värdelös kombination av maggördel, leopard-cape och i övrigt bar överkropp. Med oimponerad min och oväntad armföring spejar han ut över sina ägor som Kejsaren av Skräp.


På baksidan tornar han upp sig ännu malligare, men eftersom han tänkt så vanvettigt fel i sitt klädval så kan han inte rädda upp det med ren självsäkerhet. Det ser inte klokt ut, och det fattade förstås alla utom Hans själv. Omslaget ratades med all rätta av skivbutiker och andra med nyktert sinne, och byttes därför ut omgående mot ett mycket mer neutralt dito.
 
Edler grundade för övrigt skivbolaget Marilla, en label med en hel massa alster som platsar här på bloggen och som med andra ord platsar på ytterst få andra ställen.

1975.

Stig-Inges - 3

$
0
0

Här är en platta med klara paralleller till favoritplattan ”Hej hej hej” med Hux Flux. Men där fluxarna hade fått lämpliga hål utskurna i förväg fick Stig-Inges helt sonika stånga sig igenom fondtapeten.

Det påminner om en tårta eller ett paket som någon hoppat upp ur följt av publikens jubel, bortsett från att denna överraskningsattack snarare torde följas av en kompakt besvikelse.

  – Jag trodde det skulle vara en sån där cancandansare som i Lucky Luke, så hoppade Stig-Inges ut istället. Jag fick pengarna tillbaka, men man vart ju ändå förbannad.

Någon Stig finns inte med på Stig-Inges omslag. Ingen stil heller.

1983.

Arutiun Papazjan - F. Chopin

$
0
0

Arutiun avled nästan 200 år innan bilden togs, men tack vare ett stadigt intag av färskt blod kunde han fortfarande spela piano och klättra jättesnabbt i taket som en spindel.

Han har en utmärkt vampyrfrilla, klassiskt rödlila foder på sin cape och en blåvit hudton som ändå får klassas som ganska frisk för en person som bränns till aska av minsta gnutta solljus.

(Nej, det är inte konstigt att han kan sitta där i ljuset. Skuggorna på väggarna visar tydligt att rummet är sidobelyst med elektriskt ljus som de där odöda typerna tål rätt så bra. Men Arutiun kastar givetvis ingen skugga själv.)

1981.

Nils Gunnar Karlsson och Ruben Neander till ackompanjemang av Madeleine Westin

$
0
0

Den tråkigaste och längsta titeln på länge tillhör kanske det oskarpaste omslaget någonsin. Det är faktiskt så suddigt att man börjar undra om det fanns en tanke bakom det. Kanske fotograferades gänget genom en duschkabinsdörr av frostat glas? Kanske är det någon slags konst, som inte blev så bra?

Det går inte att ta miste på den otäcka, spöklika stämningen i den där kyrkan. Damen är absolut likblek och tillknäppt upp i halsen, medan den mittersta mannens suddiga hypnosblick är den läbbigaste på länge.


Den lutande mannen till vänster saknar ögon helt och hållet, och extra läskigt blir det när man upptäcker den osaliga barn-ande som står bredvid honom på det genombruna fotografiet.

(Ruben sysslar inte bara med sång utan även med talframträdanden, och kan bokas via sin hemsida www.neandertalare.se.)

Kanske 1970.

Pippis - De svänger

$
0
0

Bandet heter Pippis, och någon hade tydligen hävdat att "de svänger". En märklig sak är att de året innan hade gjort en platta till med samma konstiga uppdelning i tre olika fält. Den hade det måttligt sexiga namnet "Ordning på torpet" och har varit med här på bloggen för länge sedan.

Jag blir inte klok på den nedersta bilden, huruvida någon ritat dit de flummiga ögonen och bandets logga i efterhand eller om de faktiskt hade en så väldigt märklig backdrop på scenen. Men med tanke på att de på scenen även har en grön nalle, en orgel utklädd till grankotte, någon slags skogskuliss och att två av killarna står uppe på rosa lådor så kanske det inte är så otroligt.

Ta förresten en extra titt på basisten nere till vänster som gått all-in på frisyren "boxningshjälm".

1976.

Åke Söhr - Stockholms vår

$
0
0

Våren kom till Stockholm i år igen och lät sina gråa strålar spela över vattnet. Åke grät fullkomligt tröstlöst.

– Det kan inte alltid vara kyla och mörker Åke, det är en del av livet! försökte modern.
– Men jag vill döda våren! Döda den mor, döda den!

1972.

Linucha - E as cigarrinhas

$
0
0

Jag begriper ytterst lite. Klart är att en tjej med väldigt hög kjol sitter i en äcklig brun soffa och sneglar på en apatisk/uppstoppad katt. Layouten är helt åt skogen, Google translate översätter titeln till "And leafhoppers" och ingenting hintar om vad skivan kan tänkas innehålla.


(Katten på bilden är av modellen "Dörrstopp Dvala" (artikelnr. 107468) och finns att köpa på Mio från och med juni.)

Årtal saknas.

Brunnsmusik i sommarstaden med Messingen

$
0
0

Snart är den grådassiga sommaren här igen! Detta skall firas med det sämsta val av textfärg som jag sett på länge. Kontrasten mot himlen därovan är närmast obefintlig och skänker läsaren en behaglig känsla av att hjärnan och ögonen sakta smälter ihop.

Skivbolaget heter kort och gott "Kenneth". Ett fullgott namn att ge till nästan vad som helst.

Just nu är tiden knapp för min del, men jag utlovar en hel massa katastrofer under våren!

1974.

Heino - In einer Bar in Mexico

$
0
0

Heino är verkligen en klassiker inom genren katastrofala skivomslag. Det blir aldrig bra, hur många plattor han än gör. Samtidigt har jag alltid känt att det är hopplöst svårt att skriva en målande analys av hans alster utan att det genast blir lyteskomik av det hela.
Men låt oss därför bryta isär det där med hans lyten. Hans ögon är ju det uppenbara, men det är en sjukdom som han har och det rår han inte för. Men sen då?

Legogubbefrisyren har Heino valt själv. Det var ingen ödets nyck eller vredgade gudar som satte den på hans skalle, utan den är är ytterst välplanerad och friserad med berått mod.
Om det är Heino själv som har givit hans polisonger en nyans av ljusgrönt algblommande akvarium vet jag inte, men det är sjukt märkligt.
Glasögonens bågar, grova som cykelramar, har Heino valt själv.
Den horribla polotröjan i mint-/operationsturkost kombinerad med ljusbrun läderjacka har Heino troligen, förhoppningsvis, klätt på sig själv.
Slutligen fattade Heino själv det alltid lika förödande beslutet att sitta med öppen mun.


1971.

Herman Brood & His Wild Romance - Cha cha

$
0
0

Denna styggelse stötte jag på gång på gång under min skivgrävarhelg i Amsterdam, den verkar alltså vara något som folk faktiskt köpte när den var ny, men som samtidigt inte var det minsta svår att skiljas från när det var dags för loppis.

En man med deformerad hals använder en mikrofon för att gnida ut säd ur håret i sin armhåla. En omslagskoncept av klass alltså.

Det är en punkig sak som spelades in live på ett ställe som kallades "The pedo ville" och på baksidan står en av bandets medlemmar alldeles naken. Min spontana känsla inför skivan var att jag fått alldeles nog av den, omedelbart.

1978.

Ari Finn - Finland sjunger

$
0
0

Det här är det konstigaste på länge. En skitsuddig finsk man vid namn Ari Finn sitter iförd någon slags folkdräkt i en skitsuddig cockpit som har fotograferats med en sån där fin dunderblixt. Baksidan avslöjar att han sitter i "cock-pitt" på Finnairs DC-9:a "Ohjaamosta" vilket de varmt tackar luftfartsmyndigheten för. Varför i hela friden han sitter där inne låter de dock förbli ett fullkomligt mysterium.

Han har som synes välseparerade mustascher och en våldsamt rejäl comb-over, men frisyren har även den udda egenheten att det tycks ligga en tjock matta hår på huvudets vänstersida, men ingenting på den högra.

De satsade på en rejäl internationell framgång och textade därför skivans titel (och alla låtbeskrivningar) på fyra språk. Baksidan består av en lång märklig text som börjar med meningen "En alldeles speciell LP håller Du nu i Din hand?" och förtäljer sedan att "Aris sång ger dig alldeles säkert ett budskap", men inte alls vad det är tänkt att vara. Finlands rakryggade folk framhålls dock.

Från Skammens år 1977.

Sven-Erics - Santa Maria

$
0
0

Sven-Erics har varit med här på bloggen flera gånger tidigare, då har det i regel handlat om sjuttiotalets vansinniga dansbandsestetik. Men åttiotalet drabbade även Sven-Erics, och med full kraft slog det till med sin dödsnyans "gammal stelnad vispgrädde" och höga Seinfeld-jeans.
Till plattan "Santa Maria" knäpptes en bild som till 30% skyms av en stor suddig ormbunke, och bakom den tornar de sex ståtliga herrarna upp sig. Det är inte mycket som ser bra ut i den här konstellationen, men finns ett par detaljer vars fuldom utmärker sig särskilt:
  • Andra frisyren från vänster. Någonting slant fullständigt här, eventuellt frisörens hand eller sinne. Eller så har jag missförstått alldeles, och så har killen helt enkelt dragit på sig en vanlig hårmönstrad vintermössa. Notera även den uppvikta kavajkragen och slipsen som hänger som en ledsen remsa bacon.
  • Countrysångar-greppet i bältet längst till vänster. Få lyckas ro det i land och här funkar det förstås inte alls.
  • Mannen längst till höger som sket helt i att klä upp sig och dessutom står alldeles lealöst med armarna längs sidorna. (SeRoland-hållningen)
  • Han näst längst till höger som ser ut att ha behållit kläderna från sitt jobb som funktionär i en gokart-hall, från ett distriktsmästerskap i orientering eller från en jobbigt seriös position inom Sveriges bangolf-scen.
Den avslutande egenheten är så grav att den inte kan stå som en futtig punkt i en så tramsig lista. Jag syftar naturligtvis på nummer tre från höger; där allt har gått fel som kunde gå fel, plus en grej till som gick skitfel.
Med skolbespisnings-frisyr och hårtunt guldhalsband står han och vränger bak kavajen genom att klia sig i häcken med båda händerna samtidigt (personer som gör det bör man se upp särskilt med, särskilt om man jobbar som rekryterare för offentliga positioner). Denna armplacering får till följd att höften skjuts fram och lägger fullt fokus på den kluvna pungen. Många cameltoes har varit med på denna blogg, och dessa har nästan alltid uppstått till följd av svintighta byxor. Men den här snubben ser ut att ha rätt rymliga jeans förutom just runt the pouch area; detta är någonting alldeles nytt men inte särskilt fräscht för det.

1980.

Kai Warner Singers - A glass of champagne

$
0
0

Kai Warner var ännu en sån där tysk gubbe som gjorde genomtrist lättlyssnad partymusik, och han var faktiskt bror till James Last som väl är det främsta namnet inom denna sunkgenre. Likt sin bror har Kai skaffat en sådan där frisyr som ser fullt proper ut upptill, men med långa hundöron på sidorna.

Dagen till ära har Kais högerarm svullnat upp kraftigt och intagit tantform med nagellack, och i handen håller han ett väldigt glas fyllt med illgul champagne eller ångande urin.

1976.

Dockan Orvar och Janne på resa

$
0
0

Detta är ett fullständigt skamlöst försök att plagiera "Anita och Televinken" fullständigt genomsyrad, för att inte säga dränkt, av en pingstkyrklig agenda.

Anita spelas av Jan Sparring, som istället för att lära oss om trafikvett berättar bibliska historier som han bedyrar är "alldeles, alldeles sanna". Televinken har bytts ut mot den särdeles fula "dockan Orvar", precis som Televinken iförd snickarbyxor och randig tröja, fast med läppstift och extremt irriterande falsettröst. Tillsammans drar de till Jerusalem där Orvar ställer en massa frågor som får honom att verka helt retarderad. Ofta svarar inte ens Janne på frågorna utan kör bara på.

Det här kräver faktiskt ett ljudexempel.



En av dessa sanningar är Tredje Moseboken 25:44. "Men om du vill skaffa dig en slav eller slavinna, skall du köpa en sådan från hednafolken som bor runt omkring er." Janne tog till sig tipset och köpte därför Orvar av en hedning på Ebay. 

Angående omslaget är det en tecknad historia där Arlanda fått formen av en ovanligt liten mellanstadieskola, flygplanets nos har plattats till för att få plats och någon glömde rita fartlinjerna mellan dockans ben.

1982.
Viewing all 307 articles
Browse latest View live