Detta var tänkt att bli ännu ett trevligt skivomslag med familjen Tomtélius, där de skulle hänga mysigt över en gärdsgård i ett lummigt område. Men sedan sist har det tillkommit en snubbe i bandet, som visst inte hunnit snappa upp Tomtélius gladsnälla image utan trodde att han spelade i en rebellisk missnöjesorkester. Mannen i mitten (som försökt kombinera comb-over med synth-lugg) körde därför på den mest råtuffa attityd han kunde frammana, med ett ansiktsuttryck som förmedlar "så'nt är livet, och jag hatar det".
Detta är Tomtélius NIONDE fullängdare, utav vilka jag för närvarande äger de fem värsta. Höjdarlåten på den här plattan är helt klart "Ja bränner dina brev", och detta främst för att den är över på bara drygt två minuter.
1983.