Kostymerna bygger på en svart pyjamasmodell i velour, som någon stackars mamma fick i uppgift att sy fast ljusa skinndetaljer på. ”Du är ju så flink på att sy morsan, du kan väl tråckla lite på en scenkostym?” Föga anade modern att det skulle handla om skitmycket skinngrejer på fem heltäckande dräkter i vuxenstorlek. För vem i hela friden skulle efterfråga något sådant?
De verkar ha haft någon sorts indiantema i tankarna, en klassisk estetisk dödsdom alltså. De gick all in med en massa fransar som hänger ihopknycklade längs benen, ett U-format midjeband, patetiska små axelklaffar med ännu fler fransar, en krage med djup skärning och en stor beige triangel med ännure fler tokfransar, denna gång med kulor på. Två av männen har dessutom fått bedövande fula halssmycken i samma beigea material, någon slags små trassliga bläckfiskkadaver tight uppsnörade runt halsen.
Allt detta hade morsan kunnat få till med spillbitar som blivit kvar efter något scoutpyssel, men sedan kom direktiven om ärmarna. Hela underarmarna är omslutna av skinnfodral, med långa snibbar som hänger ner som på någon alvisk lajvkostym eller sådana där hejdlöst gräsliga ravetröjor. Den lurige killen som missade att titta in i kameran fick dock nog av de där snibbarna, och klippte av dem i raseri efter att för tredje gången ha klämts fast i bankomatluckan.
Bandnamnet är smälldåligt, frisyrerna är spektakulära och mustascherna är antingen för breda eller för smala. Och skorna matchar inte, som vanligt.
Från skammens år 1977.