En av männen berättar:
”Det var först framåt femtiden som hundarna fick vittring och drog iväg, och sen blev det ett jäkla liv. Vi var ju glada att hitta honom, men Perla var tvärsur och väldigt uppjagad. Han hade klättrat upp i den gamla ruinen och gjorde väldigt klart för oss att det skulle ta hus i helvete om vi gick närmare än ormbunkarna. Man var inte så kaxig när han spände den där blicken i en, det ska du veta! Vi fick stå där nere och försöka förhandla med honom, det måste ha varit då Ebeneser tog det där fotot.
Det var tydligen fråga om någon slags personlig frihet, han sa att han hade skrivit en frihetssång och nu skulle han leva i skogen med djuren. Vi försökte förklara att den där skogen var mycket liten, det var ju egentligen bara en dunge mellan två radhusområden, men han ville inte lyssna. Det var stundtals väldigt svårt att förstå honom. Han sa att han hade byggt ett rede uppe i ett träd och han hade gömt en plastkasse med vatten i.
Vi fick låta honom hållas till slut, vi fattade ju att han skulle ge sig med tiden. Han tröttnade rätt fort, redan framåt åttatiden hade han tydligen varit nere vid Mekonomen och vält någon trafikkon. Det var aldrig någon som pratade med honom om den där dagen sen, det hände ju egentligen inte så mycket. Men fy fan vad sur han var.”
1976.